Susanns snurriga värld

Jag räds inga spöken(oftast ial inte) För hur kan man vara rädd för släktingar och vänner, jag räds inte heller monster under sängen... Men människor skrämmer mig!! Deras totala brist på empati, deras brist på förståelse och förmåga att leva sig in i andras smärta... Själv har jag just ratat dataspelet black and white, det går ut på att man ska uppfostra en "gud" och beroende på hur man uppfostrar det så blir det en god gud eller en ond gud... naturligvis vill jag att det skulle bli en god gud men vafasiken... varje gång den gjorde fel (typ dödade någon människa) skulle man örfila den, och när man gjorde det gnällde den som en hundvalp... resultatet blev att jag tyckte så synd om den att jag inte ville bestraffa den... bara att avsluta spelet, för antingen fick den lida eller massa människor för jag uppfostrade en hemskt elak gud... Jag inser att jag är löjligt empatisk och kan leva mig in i andras tragedi och jag hoppas folk kan spela dataspel utan att känna så!! Men vad hände med vanlig hederlig sympati.. den som skriker "felfel" när man slår någon... När man höjer en hand mot någon man älskar, när man kan sparka någon tills den dör utan att ens må dåligt över det... Nått är fel just nu i samhället... och frågan är hur man ska fixa det... jag såg tendensen i barnet framför mig men kunde inte omvända det... Våldet trappas upp och vi är alla delaktig i det... Någon kan inte göra allt, men alla kan göra något! GÖR NÅGOT DÅ!