En tyst protest!
Hur långt ska mitt tålamod vara?
Hur lågt ska någon bete sig innan man polisanmäler?
Det är två frågor man får ställa sig, inför en situation som e helt befängt bisarr.... Jag har inte svaret på frågorna...
Inte heller vet jag om jag borde ha det.. eller ska va tacksam att jag inte har det...
Ärligt talat börjar jag nå min bristgräns för det normala och sunda.. Någonstans, i någon bok någon gång har jag läst "jag skriker men ingen hör, jag gråter men ingen ser... jag hatar men ingen vet" så känns det just nu.... Jag ska vara så stark, hålla ihop allt och förklara och förstå... alla andra får sparka skrika och slå men inte jag... snart orkar jag inte mer även fast jag vet att det finns folk som finns där, som stöttar och förstår... jag vet det, ändå så inte.... Ibland är livet krångligt, det är det nu... och jag vet inte vilken fot som är vilken... vad som är rätt eller fel... allt jag vet är att familjen är allt och inget ska komma mellan oss, då har han vunnit och då mina vänner tänker jag inte längre vara snäll, go och glad... då är det krig!
