Susanns snurriga värld

Det verkar vara temat för denna höst... Har tagit ytterligare ett avsked från en kär vän, hon  har varit hos oss länge, sedan hon var sju och blev elva år innan hon tog oss förväl.. Jag minns första dagen med henne, utan hår pågrund av hennes valpar hade fått henne att tappa dem.. Hennes svans var som en piska och Max och Elida lärde sig snabbt att man måste blunda när hon passerar annars får man sig en dask... Sen har hon varit där, en ständigt trogen vän.. Aldrig elak mot en enda, hon fann sig snällt i att bli släpad fram och tillbaka, dragen i håret och till och med få tungan och tänderna undersökt av två treåring.. Hennes stora passion var mamma, var inte mamma hemma var hon ledsen... Aldrig har jag träffat en hund som så demonstrativt visat vad hon vill eller inte vill..Den stora kroppen som slängde sig besviket ner, i ett enda duns... Den stora munnen som försiktigt tog en i armen och ledde en till diskbänken för att visa, att där, där var benet hon ville ha! Katterna däremot, dem hatade hon... Med stor och viljestark aggression, det hände visserligen i slutet att hon inte orkade jaga dem men annars var hon ständigt på språng efter dem.. Pippin var mera rädd än Merry och det ger mig större sorg att han aldrig fick visa sitt potensial som familjekatt utan aggressiv hund än att säga förväll till Biggan, för hon har levt ett så underbart liv.. Hon hade levat klart, igår när jag tittade in i hennes bruna ögon såg jag det.. Det samma som jag sett i andras ögon, de är redo att ta förväll, de behöver bara den där sista hjälpen...den sista vänskapliga gesten man kan ge till en kär och god vän... Jag sörjer hennes bortgång, hon kommer vara saknad här, både rent platsmässigt och i hjärtat men vetskapen om att hon har det bäst där hon är nu, den gör att sorgen inte är särskilt stor... vi möts igen,till dess försök att komma överens med Pippin och ta hand om varandra, nu när inte jag längre kan göra det!!