Susanns snurriga värld

Att se teater ger alltid en blandad känsla för mig... Det är svårt att enbart vara positivt inställd till det, för jag skulle ju så gärna vilja vara uppe där med dem.. Dela känslan, dela ljuset och uppmärksamheten men framför allt energin och spelglädjen!!.. Så är det alltid, eller kanske ska jag skriva nästan alltid.. För ikväll har jag varit på en revy(ska inte skriva vilken) där alla fyndiga skämt, alla klatschiga vändningar och alla förutsättningar fanns... Ja till och med så fanns det en stark ensamble med sångröster som jag skulle döda för, ett band som kunde spela.. Ljud och ljus...scenarbetare... Allt fanns där, allt utom en regissör... tror jag... någon som skulle gå in och säga:-"snabba på" "hjälp till med rekvesitan" "lär er sångerna utantill"... Men framför allt saknade jag, förutom (Pelle Åkerlund som regissör då) spelglädjen!!! Det viktigaste av allt saknades här, ensamblen såg matt och ganska livlös ut utan den.. Det sprakade inte av personkemi eller energi... Det var ofta bara manus som lästes.. och hur underfundig manus än är(för tro mig, den var klockren) så fick det aldrig liv.. Ändå kan jag säga att revyn var bra för manuset och sammansättningen gjorde att publiken kom igång och hade roligt åt det som sades och gjordes... så det är synd att en revy med så stark ensamble och manusförfattare bara blir godkänd, för deras förutsättningar var oändliga och de hade kunnat vara suveränt roliga, om bara någon hade styrt upp det hela... bra men hade kunnat vara kanon är sammanfattningen med andra ord!