Att ha en dödsdömd i huset är tungt... Att varje dag avgöra å fundera.. Är det idag? Borde vi? Mår hon sämre idag än igår? Finns hon kvar för hennes eller vår skull?? Detta är "bara" en hund... Att frågan skulle gälla en mamma, en farmor eller barn vore helt sjukt! Ändå tänker jag ofta att det vore bra om man som anhörig kunde begränsa våra anhörigas lidande och avsluta... Men när man verkligen står där, när man verkligen är i beslutet inte lika enkelt som i tanken.... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0